Jag fick seriöst panik idag när tandläkaren kom och kännde på Unnis tänder.

Hon hade sylvassa tänder... Tandläkaren bad mig till och med stoppa in

handen själv i hennes mun och känna på hennes tänder, vilket jag gjorde,

både under och översidan. Jag mådde riktigt dåligt när jag kännde det.

Men hon blev raspad och var väldigt duktig ändå. Och såfort tandläkaren

tog ut raspen från hennes mun la hon hennes huvud i min famn, som om

hon bad mig att få det att sluta. Men när det var klart så fick jag känna på

hennes tänder igen och det känndes riktigt bra. Då kramades jag och Unni

ännu mer igen.

Innan frågade hon mig om jag hade några problem med Unni i ridningen.

Och nej svarade jag, jag har ju inte haft några problem, Unni går alltid

som en klocka och har en fin form. Men då sa tandläkaren en sak som

verkligen tog mig på hjärtat. " Om du inte har några problem när du rider

Sveriges största hjärta!" Det värsta är att det verkligen är så.

Unni gör alltid sitt bösta, och trots att hon har haft så otroligt ont i

munnen nu när jag har ridit henne så har hon stått ut ändå.

Och när tandläkaren åkte stod jag och mös med Unni, och jag kan

tala om att jag var riktigt ledsen! Att min häst har haft så ont

när jag har ridit henne kan jag knappt förlåta mig själv för.

Det här får ALDRIG hända igen! Min häst förtjänar absolut inte

det som hon har varit med om. Och det gör ingen annan häst

heller!


När tandläkaren hade åkt och jag och Unni hade myst så red