Nu börjar jag finna mig mer till rätta i stallet, jag har försökt komma folk närmare som jag faktiskt har tappat lite innan, men ändå, jag håller mig gärna på min kant där jag ser till att jag och min häst mår bra, och när jag väl vet att allt är bra med oss kan jag blicka ut över resten av alla håll och kanter. Och nu några dagar har jag kännt att någon sorts börda på något sätt har släppt mina axlar. Men jag vet dock inte om den har släppt eller bara blivit ännu tyngre.

I stallet är nog en av de ända platserna där jag gärna håller mig ensam och på min kant, i skolan är jag tillexempel gärna med alla, även när jag är ute med mina vänner, jag har inte svårt för att hitta nya vänner. Men kan faktiskt börja säga att den här känslan att jag inte har något imot att vara ensam utan tar den till min fördel kommer upp för mig mer och mer. Och nu håller jag mig mest till mina bästa vänner hela tiden, men jag har som sagt inte svårt för att hitta nya vänner m.m. Jag är väldigt öppen på så sätt.

Som sagt, i stallet finner jag mer ro att vara ensam. Men även om man har några riktigt bra vänner där så är det ett enormt stort plus i kanten för mig, och jag har två personer i stallet som ligger mig mycket varmt om hjärtat, och en av dom är min syster faktiskt. En av anledningarna till att jag är lite på min kant är för att jag helst inte litar på någon, jag vill gärna se att min häst mår bra, att det som jag ska göra är gjort och även att min utrustning är bra. Men varför jag inte litar på folk längre är lite konstigt ändå, inte enligt mig. 

Trots det som överskriften lyder så betyder det inte att jag vill stanna, skulle jag få chansen skulle jag flytta mig och Unni redan imorgon, men det är ju i princip omöjligt.

Jag hoppas att vi hittar en billigare stallplats snart så jag kan få flytta Unni, ska även prata med mamma om det här att göra i ordning stall på gården... Kanske kan jag eventuellt ångra mig angående det?


Ensam är stark, starkare än vad många tror!