Jag vet inte om ni tänkt på det innan, men kan ni förstå hur mycket hästar egentligen räddar?
Och då handlar det inte om att dom räddar folk på gatan som det händer saker med, men just att de trots allt kan rädda liv på sitt sätt. Människor som mår psykiskt dåligt är oftast de som hästar just räddar, de utan livsglädje. 

För mig är hästar något som alltid ger en hopp. Jag kan ofta känna hur värdelöst allting är, skolan går tungt just nu tillexempel, men den som räddar mig från det mörkret är Unni, för med Unni känner jag glädje. och just även den känslan att man kommer någonstans. Jag menar, när Unni kom tillexempel så började vi om från noll, som alla andra gör när de skaffr häst också, man måste liksom lära känna varanda. Och sen steg för steg så tar man sig frammåt, och då både i motgång och framgång. Man känner sig nästan mer eller mindre alltid stolt. Men det finns även de dagar och veckor där ridningen går som en motgång, eller kanske att hästen blir sjuk, halt eller något liknande. Men just bara glädjen av att få mysa med hästen i boxen, borsta på den på stallgången, det ger en nya krafter enligt mig.

Och tänk då de människorna som inte mår bra, just bara av att känna de här possetiva känslorna så får dom något som dom alltid ser fram imot. Jag har även sett på många häst nyhets sidor att det handlar mycket om just sådant här just nu. 



Bandet mellan häst och ryttare går oftast inte att förklara med ord <3