Vem var King egentligen?
Jag tänkte att jag skulle berätta vem King egentligen var! Och vi börjar väl helt enkelt från början!
Jag letade efter en sommarhäst som jag skulle kunna ha över sommaren och arbeta med och även ha som sällskap eftersom jag flyttar Unni till mamma över sommaren. Och då en dag så fick jag ett chatt på fb från en tjej som hade häst i vårat stall förut, hon undrade om jag ville ha en liten shettis över sommaren som jag kunde få hålla på med, det var hennes kompis som ägde honom. Han hette King, var 21 år gammal, svart, helt okomplicerad och aldrig haft fång. Även väldigt snäll.
Och såklart ville jag ha hem honom så jag kunde köra honom och ha som sällskap till Unni. Det var ju helt självklart! Så vi bestämmde ett datum då vi sa att ponnyn skulle bli lämnad hos oss. Jag tog med mig min bästa vän till stallet den dagen så att jag inte skulle behöva vara själv när King kom.
När transporten sedan rullade upp på stallplanen så stod jag och min bästa vän väldigt förväntansfulla och ville gärna få se den lilla söta fina ponnyn. Men då ponnyn trädde ur transporten tappade vi båda hakan.
En liten ful vanvårdad (Förra ägarna kan säga vad dom vill men en sådan ovårdad ponny är vanvårdad) ponny stod nu i mina händer. Päls från flera år tillbaka på sig, ovårdad svans och man, hovar som var riktigt usla, väldigt skygg så fort man höll på med hans ansikte och man fick inte ens ta på hans öron... Vad skulle man säga när ägaren inte ens sagt sanningen till mig innan? Såklart ville jag inte ha honom nu längre, dom hade ju inte sagt sanningen och jag hade inte tiden eller pengarna, men inte kunde jag lämna tillbaka honom dit?
Jag och min kompis började klappa på honom och helt enkelt dra av pälsen från honom som han hade. Den satt ju som sagt inte ens fast utan var flera år gammal, bara en massa päls som inte blivit bortborstad. Han luktade ärligt talat apa och såg ut som stryk, man kunde inte göra något annat än att må dåligt när man såg honom. Men envis som jag är hade jag redan bestämmt mig, jag skulle hjälpa honom!
När vi fått bort massor av päls duschade jag honom, han var otroligt varm, det var ju när det började bli som varmast så en dusch njöt han helt enkelt av. Men hur mycket jag en schampoonerade honom så stank han fortfarande.
Men såfort vi var klara med det så gick vi ut på en prommenad med honom, för att han skulle få torka och för att han skulle få se sig om lite.
Redan efter att vi hade fått in honom i stallet kan jag även berätta att jag kännde ett enormt behov av att hjälpa honom, och jag skulle aldrig ge upp, och det skulle inte heller spela någon roll hur lång tid det skulle ta, hur gammal han nu än var eller hur han betedde sig. Jag fick ett behov av att beskydda honom från människor som inte skulle bry sig om honom på något sätt.
Sommaren fortsatte gå och daglig visitering, borstning, pälsborttagning skedde, jag fortsatte att duscha honom ofta för att han skulle få bort den äckliga doften och körde honom även några dagar i veckan, väldigt lugnt. Till en början travade vi bara men så småning om sp började vi att trava lite också.
Jag letade efter en sommarhäst som jag skulle kunna ha över sommaren och arbeta med och även ha som sällskap eftersom jag flyttar Unni till mamma över sommaren. Och då en dag så fick jag ett chatt på fb från en tjej som hade häst i vårat stall förut, hon undrade om jag ville ha en liten shettis över sommaren som jag kunde få hålla på med, det var hennes kompis som ägde honom. Han hette King, var 21 år gammal, svart, helt okomplicerad och aldrig haft fång. Även väldigt snäll.
Och såklart ville jag ha hem honom så jag kunde köra honom och ha som sällskap till Unni. Det var ju helt självklart! Så vi bestämmde ett datum då vi sa att ponnyn skulle bli lämnad hos oss. Jag tog med mig min bästa vän till stallet den dagen så att jag inte skulle behöva vara själv när King kom.
När transporten sedan rullade upp på stallplanen så stod jag och min bästa vän väldigt förväntansfulla och ville gärna få se den lilla söta fina ponnyn. Men då ponnyn trädde ur transporten tappade vi båda hakan.
En liten ful vanvårdad (Förra ägarna kan säga vad dom vill men en sådan ovårdad ponny är vanvårdad) ponny stod nu i mina händer. Päls från flera år tillbaka på sig, ovårdad svans och man, hovar som var riktigt usla, väldigt skygg så fort man höll på med hans ansikte och man fick inte ens ta på hans öron... Vad skulle man säga när ägaren inte ens sagt sanningen till mig innan? Såklart ville jag inte ha honom nu längre, dom hade ju inte sagt sanningen och jag hade inte tiden eller pengarna, men inte kunde jag lämna tillbaka honom dit?
Jag och min kompis började klappa på honom och helt enkelt dra av pälsen från honom som han hade. Den satt ju som sagt inte ens fast utan var flera år gammal, bara en massa päls som inte blivit bortborstad. Han luktade ärligt talat apa och såg ut som stryk, man kunde inte göra något annat än att må dåligt när man såg honom. Men envis som jag är hade jag redan bestämmt mig, jag skulle hjälpa honom!
När vi fått bort massor av päls duschade jag honom, han var otroligt varm, det var ju när det började bli som varmast så en dusch njöt han helt enkelt av. Men hur mycket jag en schampoonerade honom så stank han fortfarande.
Men såfort vi var klara med det så gick vi ut på en prommenad med honom, för att han skulle få torka och för att han skulle få se sig om lite.
Redan efter att vi hade fått in honom i stallet kan jag även berätta att jag kännde ett enormt behov av att hjälpa honom, och jag skulle aldrig ge upp, och det skulle inte heller spela någon roll hur lång tid det skulle ta, hur gammal han nu än var eller hur han betedde sig. Jag fick ett behov av att beskydda honom från människor som inte skulle bry sig om honom på något sätt.
Sommaren fortsatte gå och daglig visitering, borstning, pälsborttagning skedde, jag fortsatte att duscha honom ofta för att han skulle få bort den äckliga doften och körde honom även några dagar i veckan, väldigt lugnt. Till en början travade vi bara men så småning om sp började vi att trava lite också.
Efter två månader så var han som vilken häst som helst. Han var pigg som en tio åring, man skulle aldrig kunnat chansa på att han faktiskt var 21 år. Han var som en frisk och kry tävlings ponny faktiskt. Jag köpte även hem en massa söta små prylar till honom, som fleece täcke, rosetter, lindor. Ja, allt sådant. Allt var även i blått. Min favorit färg är blå och Svart och blå är ju perfekt tillsammans! Så King fick ha blå utrustning!
Jag och King kom bara närmre och närmre varandra och nu då han mådde bra psykiskt och fysiskt så började jag planera att vi skulle flytta till mamma. Jag ville inte ställa in honom i en transport innan eftersom han inte mådde bra, han hade otroligt lång päls så han svettades ju innan otroligt mycket. Jag skulle aldrig göra något sådant mot en häst! Så jag valde helt enkelt att stanna kvar hemma i ullbro för att fräscha upp honom och få honom mer frisk och kry.
Under den tiden gick Unni själv med honom i en stor sommarhage eftersom de andra hästarna inte var ett dugg snälla imot honom, och med andra ord blev Unni och King väldigt bra vänner och gick alltid tätt intill varandra och busade lite då och då. Men mest så var dom bara lugna och lullade runt i hagen tillsammans.
Tiden fortsatte gå och det dröjde inte lång tid fören vi flyttade iväg till mamma. Där var betet väldigt bra, mycket bra gräs. Men destu oroligare blev jag över King. Dom sa att han aldrig haft fång, men det verkade ju inte som om dom haft så bra koll på honom innan så jag litade inte på det. Och det är ju trots allt inte bra för en häst oavsett storlek att vara tjock. Så de som säger att det hör till en shettis att vara tjock kan jag bara säga att jag tycker det är hemskt! Tänk er själva att vara kraftigt överviktig. Det är lika dåligt för hästar som det är för människor. Men jag köpte en munkorg med ett hål i så att han skulle få in gräs i den och äta mindre, men den fattade han tyvär inte alls hur den funkade, haha. Så han fick ha munkorg varje morgon tills jag tog in honom vilket brukade vara runt tolv. Han gick väl med andra ord med munkorg fyra-fem timmar om dagen. Sen fick han gå utan efter vi hade kört och över natten tills nästa morgon.
Hans ägare var förbi och hälsade på, men sa ingenting om hur mycket jag fixat med honom och man verkligen kunde se skillnade på hur han mådde. Men ånej, inte ett ord om det. Jag misstänker starkt att hon inte hade mage till att säga något heller. Jag hoppas ärligt talat att hon mpdde lite dåligt över att förstå hur dåligt han haft innan med sin hälsa och psyke. Men sa som sagt inget. Hennes barn fick skritta runt lite på honom och sen åkte dom igen.
Allting fortsatte så och vi fortsatte att komma närmare och närmare varandra. Och mer och mer började jag tänka på att snart skulle jag inte kunna ha kvar honom och då skulle ägaren ta tillbaka honom, vilket betydde att han ennu en gång skulle åka tillbaka dit där han levde i skuggan. Bara den tanken fick mig verkligen att må så dåligt innombords så ord gick inte ens att förklara det.
Nu började vi packa ihop vårt pick och pack och begav oss tillbaka till Ullbro, det var väl ungefär två veckor tills han skulle tillbaka. Men då pratade jag även med ägaren och fick reda på att hon ville sälja honom eller ge bort honom. Och då gärna till mig. Men jag hade ju inte någon chans att ha honom hos mig alls. Men jag sa att jag självklart skulle kunna hjälpa till att försöka hitta ett bra hem till honom.
Men efter den veckan så var det inte lång tid, och nu fanns även en ny ägare till honom. Det var inte alls många dagar kvar tills han skulle försvinna ifrån mig för alltid. Jag körde honom nu nästan varje dag, han var uppmusklad i rygg, ben, rumpa och hals och orkade mycket mer. Han hade även en väldigt bra kondis!
När det endast var en dag kvar tills han skulle flytta duschade jag honom och gjorde honom extra fin för att hans nya ägare skulle tycka att uppsynen av honom skulle bli ännu roligare. Och såklart gör man hästen fin innan den ska flytta till ett nytt hem. Dock gjorde det ont innom mig på något sätt. Och just rädslan att han skulle få lika jobbigt och plågsamt som innan gjorde att jag helt klart inte mådde bra innom mig!
Lina, en tjej i stallet erbjöd sig samma dag att fota mig och King tillsammans, och självklart ville jag det. Några sista bilder på oss två skulle ju göra att jag alltid skulle ha mer underbara minnen ifrån den här lilla underbara pojken som jag tog hand om.
Vad jag vet nu så bor King i borås och går på lösdrivt med ett gammalt fjordsto.
Att han går på lösdrivt är otroligt bra, han är nämligen känslig för damm och får lätt hosta.
Tyvär har jag inge kontakt med hans nuvarande ägare. Men ska försöka få tag på deras e-mejl adress och slänga iväg ett mejl och fråga hur han mår och hur det går tänkte jag.
Saknar honom som tusan!
Är otroligt glad över att jag fick hjälpa en sådan snäll och underbar ponny!
Är otroligt glad över att jag fick hjälpa en sådan snäll och underbar ponny!
2012-01-25 @ 08:50:04
Kommentarer
Trackback
