Vi började som vanligt med att skritta ut en liten sträcka, gör det alltid innan passet. När jag gjort det anser jag att Unni kunnat skritta fram ärligt och är redo för att sedan travas fram när jag kommer tillbaka till banan. 
Idag satt jag hela tiden och tänkte på vart jag hade mina armågar, händer, axlar och sedan det jag märkte var viktigast, blicken! Då jag hade axlar-händer i bra position så gick Unni bra, jag var nöjd! Men då jag sedan kom på mig med min ovana att se ner i mankammen så kollade jag upp och sträckte mer på mig och plötsligt så sköts jag upp en decimeter i luften! Eller, det känndes som det iallafall! Haha! Unni bärde upp sig så sjukt fint och det slutade med att jag inte ens vågade titta ner! Haha!
Vi arbetade så i alla gångarter, hon var som finast i galoppen till en början, rund och fin. Höll i princip bara i tyglarna och mötte upp lite med skänkeln och hon gick som om vi hade uppvisning för kungen!

Men sedan, så kännde jag att nej! Nu är det dags! Så jag böt varv i volten jag arbetade i för tillfället och gjorde sedan en väldigt tydligt galoppskänkel och vips, utan problem gick hon i höger galopp! Hon var lite stark idag, vilket jag inte brydde mig om eftersom det var lite geggigt och ville att hon skulle ha lite extra koll på marken under sig och inte behöva tänka på alla mina hjälper. Så jag tog det bara lugnt och tänkte på min sits och vips igen så gick hon nästan lika bra som i andra varvet! Dock lite snabbare, men stolt som en tupp blev jag!
Då jag saktat av gjorde jag en till fattning på rakt spår, duktig Unni som hajade precis och tog den. Saktade därför av efter en hel del berömm och började trava av henne. Dock började jag med att testa korta in henne ännu lite vilket gick super, sedan längde jag på henne bara och hon fick gå i en lägre och längre form och sträcka lite på sig.
I skritten så skrittade jag henne i samma låga form tills jag sedan hoppade av henne och valde att skritta av henne från marken. Känndes som det bästa sättet till att verkligen få henne att slappna av ordentligt och sträcka lite på sig. 




Att det gick så bra som det gjorde idag är helt min tränares förtjänst! Enda sedan jag började träna för henne så har alla pusselbitar sakta men säkert börjat sättas på plats igen! Unni börjar bli starkare i hennes svåra sidan, jag har blivit bättre i kroppen då jag rider och vi båda två har fått bättre självförtroende!
Vi vet att vi är bra nu! 
Som ni alla förstår nu, jag har världens bästa tränare ;)